Ska rada upp lite positiva och negativa saker med 3D:

Positiva:

• Det är när man ser scener när 3D:n verkligen förhöjer kvalitén på det man ser. Kanske är en enda eller två scener i en och samma film där resten bara är rörigt. Det var en sådan scen i Tintin där jag nog för första gången blev riktigt imponerad av 3D:n. Den scenen (Tintin smög runt i ett mörk rum och i förgrunden befann sig ett modellskepp) använde sig av 3D på ett väldigt subtilt sätt, den tog inte överhand på något sätt och det var inte ett typsikt “nu far det saker rakt emot dig”-moment.
• Tekniska framsteg är alltid kul! I nuläget gillar jag inte 3D, men det kommer säkert utvecklas och bli väldigt imponderande längre fram.
• … det var nog det enda positiva jag kunde komma på.

Negativa:

• Med den sortens bioskärmar/dukar vi har i Stockholm räcker de helt enkelt inte till. Det fejkade djupet blir så uppenbart när föremålen som “poppar fram” blir tvärt avskurna av filmens bildram vilket enligt mig förstör känslan oerhört. Det fungerar bara på t.ex. cosmonova där duken är svängd runt tittaren och omsluter hela synfältet.
• Ingen plats för valfrihet vart på skärmen man vill kolla. Man blir så sugen på att kolla på vad som sker i bakgrunden i många scener och kolla på detaljer och så (speciellt när man ser filmer som Avatar). Men icke! Ögonen försöker anpassa sig/fokusera på det där bak, men det går ju inte eftersom det är blurrigt och 3D-effekten lurar en att tro att det går att anpassa vart man vill ha sin skärpa. Det här får åtminstone jag väldigt ont i ögonen av.
• 3D-glasögonen känns ganska billiga. Tror inte att de har den kvalité som krävs för att man verkligen ska njuta av 3D:n. Det är inte alltför sällan jag har tyckt att allt fortfarande ser lite dubbelt ut. Och detta har jag upplevt både med/utan linser och när jag haft glasögon bakom/framför 3D-brillorna. Jag tror inte att min närsynthet och väldigt svaga astigmatism i ena ögat har något med det att göra.
• Sedan beroende på film kan det ju vara riktigt taskigt gjort. Jag tycker att många verkligen ger en känsla av att man använder 3D och bygger upp 3 olika lager snarare än ger ett “riktigt” djup. Textningen brukar ofta ligga helt fel i förhållande till vad man ser i bilden också. Ack ack.

Det där är mina åsikter och som det säkert framgår är jag först och främst ganska negativt inställd till 3D filmer. Har sett några stycken och jag tycker helt klart att de extra kronor man lägger ut inte är värt det. De filmer jag sett hitills i 3D är Avatar, Tron: Legacy, Pirates of the Caribbean: on Stranger Tides, Thor, The Immortals och Tintin. Av dessa filmer är det Tintin den som jag hade en bäst upplevelse av att se i 3D. Helst vill jag se filmerna utan 3D, men beroende på sällskapet och utbudet såklart så är det ibland svårt att undvika 3D. Jag vill ha mer valfrihet!

Vad tycker ni om 3D-film? 

I den här dokumentären ska Morgan Spurlock undersöka fenomenet produktplacering i film och dessutom ska själva dokumentären i sig vara sponstrad 100% av märken som vill synas i filmen. Kort och gott: en sponstrad film om hur man sponstrar film och det är filmen i sig som är det yttersta exemplet.

Jag tycker att den här idéen, som verkligen är en extremt meta-filmisk upplevelse, är helt genial och dessutom väl genomförd. Tempot skulle kunna  vara bättre, men det är en dokumentär och han fick ju helt använda det materialet man hade och som ingick i kontrakten med företagen – vilket man får ha i åtanke.

Själva diskusionerna med människor med olika syn på det här med “advertising” var väldigt informerande och i flera fall underhållande. Jag tycker att det är en väldig inblick i marknaden. Hur svårt det kan vara att konkurrera och ändå behålla sin [konstnärliga] integritet och så vidare…

Jag tycker att den här gav mig mer än Supersize me. Tycker att den är sevärd. Betyg: 4/5

(det ironiska nu när jag sökte upp trailer på youtube var det självklart ett reklamklipp innan jag fick se trailern…)

Med det här i åtanke vill jag göra lite reklam för Bob Hunds senaste album som jag ska se till att lyssna till så snart som möjligt!:

Just för att den är praktisk och ägnar mycket fokus på skapandet av film, just det jag vill jobba med, känns det mycket lämpligare att läsa än filmvetenskap då man framförallt disskuterar och analyserar filmer från olika perspektiv. Något som passar om man vill bli t.ex. filmkritiker (vilket jag  faktiskt inte alls har en plan på att bli).

Därför kommer jag att söka den här kursen i höst och förmodligen kommer jag in. Har väldigt bra sökpoäng (tacka vet jag att jag läste rätt kurser på gymnasiet så att jag fick många meritpoäng!) Kommer jag in kan ni räkna med blogginlägg som handlar just om det praktiska arbetet med film.

Helena har spelat i 72 titlar (tv-produktioner, röstskådespel och filmer) där några av de kändaste är Fight Club, The King’s Speech, Sweeney Todd och Harry Potter filmerna. Hon är nog mest igenkänd som Marla i Fight Club eller Bellatrix i Harry Potter filmerna.

Helena är britt och född 1966 i London. Som 16-åring spelade hon in sin första reklam.

Jag kommer i det här inlägget presentera hennes prestationer i de filmer jag sett henne i: Merlin, Fight Club, Harry Potter, Alice in Wonderland, Sweeney Todd, Big Fish, The King’s Speech, Corpse Bride och Planet of the Apes. Jag har även sett henne i Terminator Salvation och Charlie & the Chocolate Factory, men skippar dem då hennes roller är små i dessa filmer.

Merlin: I Merlin spelar Helena Morgan Le Fay, kung Arthurs halvsyster. Hennes utseende blir förvandlat av magi för attt Arthur inte ska känna igen henne (och för att hon ska känna sig vacker) och de får tillsammans en son: Mordred. Jag tycker att Helena gör sin roll ganska intressant. Inte helt övertygande, men hon är ganska rolig som Morgan.

Harry Potter filmerna: I Harry Potter filmerna spelar Helena Bellatrix Lestrange. Hon är kusin till Harrys gudfar Sirius Black . Hennes karaktär har suttit inne i Azkaban under flera år och har därför blivit lite väl galen. Hon är dessutom förmodligen Lord Voldermorts mest trofaste anhängare. Trots att Helena spelar henne väldigt galen och nervig så känner jag inte att prestationen stämmer överens med karaktären. Det blir lite för mycket, det känns lite överspelat.

Fight Club: I Fight Club har Helena rollen som Marla Singer, en kvinna som går på mötescirklar för folk med olika besvär för att känna att hon själv har det mycket bättre. Det är på ett sådant här möte hon träffar huvudpersonen och de gör en överenskomelse att inte gå på samma möten eftersom huvudpersonen har problem med att det finns en till “fejkare”. Till slut har de byggt upp ett förhållande och filmen slutar med ett måhända vacker bild med de båda när de bevittnar flera höga hus sprängas i bitar. Det här är helt klart en av de mest intressanta rollerna hon har gjort och det är svårt att inte gilla henne trots att karaktären inte är direkt varken den snyggaste, rikaste, ärligaste eller mest hälsosamma person (kedjerökare).

Planet of the Apes: Jag minns inte den här filmen alltför väl, men jag vet att även om filmen inte är den bästa tycker jag att det är lite fascinerande att Helena lyckas spela någorlunda trots apkostymen. Hon lyckas nästan göra en apa riktigt attraktiv! Det här var den första filmen av Tim Burton hon medverkade i och varit med i alla hans filmer sedan dess. För de som inte vet så har ju de ett förhållande och barn ihop.

Alice in Wonderland: I en av Tim Burtons senaste filmer spelar hon den galna drottningen “Red Queen” som har ett överdimensionerat huvud. Jag tyckte filmen var värdelös, men Helenas prestation är en av de få bra sakerna med filmen.  Hon har pondus och är lite lätt galen. Det är inte många fler än Helena som skulle kunna klara av en sådan där roll tror jag.

Sweeney Todd: I den här Burton-filmen spelar Helena Mrs. Lovett, en fattig pajbagerska som inte har det så bra ställt, men så kommer Sweeney Todd till London och börjar döda folk i våningen ovanför henne och då har hon plötsligt kött till sina pajjer. Det här är en väldigt kärleksfull karaktär, det mesta hon gör är för hennes kärlek till Todd och den föräldralöse pojke hon tar hand om. Helt klart påverkad av kristiderna i London leder det henne till att ta dåliga beslut. Jag skulle nog säga att det här är en av mina favoritkaraktärer av Helena, hon sjunger dessutom väldigt mysigt.

Big Fish: I filmen Big Fish spelar Helena två roller: en häxa med glasöga (i vilket man kan se hur man dör) och den bedårande Jenny från en liten undangömt stad. Det är fint att se hur Jenny är oskuldsfull och förväntansfull i sina yngre år och sedan alltefter staden hon bor i förfaller gör hon det också. Hon blir en äldre kattdam med massor av katter som ger piano lektioner och hela hennes hus har blivit alldeles snett. Förmodligen den filmens tydligaste karaktärsutveckling.   Det här är nog min favoritfilm av de filmer hon har medverkat i som jag har sett. Den är helt fantastisk.

Corpse Bride: I den här stop-motion-animerade filmen har Helena rösten som Emily, den döda bruden. Hon ger karaktären mycket känsla och sjunger fint även i den här filmen tycker jag.

The King’s Speech: I den här filmen spelar Helena Queen Elizabeth (Bowes-Lyon) som hjälper sin man att hitta en röstcoach som ska se till att hjälpa honom med hans talfel. Hon är drivande och omtänksam och jag gillar att Helena spelar henne som en väldigt mänsklig person.

Den här svenska filmen handlar om tre skådespelerskors och deras liv kring turnén av en komedipjäs av Aristofanes där de spelar de tre huvudrollerna. Pjäsen handlar om kvinnornas kamp för att stoppa kriget genom att vägra sina män sex. Alla tre skådespelerskors liv ser lite olika ut, en av dem är ensamstående mor, en annan är fru och mor åt flera barn, medans den sista har ett förhållande som hon inte är säker på då inte mannen tar hennes arbete på allvar.

Den här filmen kan uppfattas ha en ganska så feminisk anda, jag tycker nog inte att den hyllar kvinnor, men snarare skildrar deras kamp och deras perspektiv på det mansdominerade samhället. Oerhört snyggt filmad med tydliga sekvenser som är minnen/drömmar/föreställningar. Skådespelarna gör sina roller bra och det är lite häftigt att se hur Mai Zetterling på ett ganska överdrivet sätt skildrade sin samtid (60-talet) i Sverige. Dock fastnar jag inte för filmen helt.

Betyget blir 3,5/5.

Videodrome handlar om tv-producenten Max och hur han påverkas av en strålning efter att ha sett programmet “Videodrome” – ett rent våldsammt program som helt enkelt visar människor som torteras. Av fascination vill han ha in det programmet på sin tv-kanal. Strålningen, eller signalen snarare, som han fått av programmet ger honom starka hallucinationer kopplade till tv och videofenomenet att till slut är han en sorts gående VHSspelare som man kan programmera genom att stoppa in VHS:er och använda som mördare och för att konspirera mot världen. Jag tolkar det som att de som stod bakom Videodrome vill kunna kontrollera alla videodrome tittare.

Det här är en ytterst konstig film. Om det var meningen att den skulle fungera som någon sorts kritik mot TV-tittanden och media har det tagit en väldigt konstig omväg på något sätt. Filmen är ju självklart ett metafilmiskt uttryck och även om den har intressanta idéer för sig så känns det väldigt dåligt presenterat. Jag har faktiskt inte mycket positivit att säga om den här filmen förutom att den har snygga specieleffekter. Men de känns något malplacerade och som att de är med i fel sammanhang på något vis. Jag gillar inte den här blandningen av att det är någon sorts reflekterande film samtidigt som den urartar till att luta lite mer åt gore/splatter hållet – även om just våld är ett tema i filmen.

Knasigt är vad det är… mycket knasigt. Någon får gärna förklara för mig vad själva grejen med den här filmen är. Kanske är det bara så att den inte fungerar som det är tänkt i dagens samhälle, utan mest är anpassad för just 80-talet.

Hur som helst, betyget blir en ynka 2/5.

At Night I Fly är en svenskproducerad dokumentär som nyligen vann guldbaggen för bästa dokumentär. Den skildrar livet på fängelset Folsom Prison i Kalifornien för ett gäng fångar som valt att engagera sig i programmet “Arts in correction”, ett projekt som ger fångar möjlighet att utvecklas och uttrycka sig konstnärligt genom exempelvis text och musik. Trots att detta är ett högsäkerhetsfängelse, för fångar som sitter på livstid, har vissa kommit till djupa insikter om deras tillvaro i livet, på jorden och i fängelset genom att medverka i det programmet.

Detta gör en som tittare lite ledsen för deras skull, för att trots att de förmodligen mördat någon, tycker man att de borde få chans till något mer än att sitta inlåst. Den tanken kan göra en liten nervös, hur bra är det att sympatisera med en som har mördat en annan människa. Men som någon säger i filmen: det vi ser inuti fängelset, det speglar det som händer ävan utanför. “Ni är oss”. Filmen är en riktig tankteställare och är väldigt bra klippt. Man lär känna några “karaktärer” och man kommer närmre någons rädsla för de sk. “raskrigen” som bryter ut våldsamt på fängelset. Det fina med konstprojektet är att de får tillfälle att umgås utöver grupp och ras-gränserna.

Jag har sällan blivit så berörd av en dokumentär som jag blivit av den här. Verkligen sevärd!

En man blir efter sin tågresa till Helsinki nedslagen av ett gäng och bestulen på pengar. Han tas till sjukhuset och de anser honom död. Plötsligt, när inga läkare är där, reser han sig, klär på sig och ger sig av för att bli hittad av två små pojkar vid vattnet. De hämtar sin far och familjen hjälper mannen att bli pigg igen och så småningom lär han sig att leva med och som de fattigaste människorna. Han kommer i kontakt med en kvinna hos frälsningsarmen, där han till slut även får ett jobb. Allt utan att veta vem han är och vart han kommer ifrån.

Det här är en bra film, i början är man väldigt nyfiken och väntar emed förväntan hur filmen ska utveckla sig. Tyvärr blir den lite för långsam efter halva filmen och det känns som att det man väntar på aldrig riktitg kommer. Man tröttnar lite på konceptet och på huvudkaraktären faktiskt. Vilket är synd, för filmen hade mycket potential och humorn är på sin plats. Tycker ändå att det är en sevärd film!

Mitt betyg blir en stark 3/5.

La Jetée är en film på ca 30 minuter som består av stillbilder med en voice-over (berättarröst) som skildrar hur en man utnyttjas efter 3:e världskriget för att resa tillbaka i tiden för att på något sätt skaffa hjälp i det förflutna. Han skickas även till framtiden. Han är den med bäst kapacitet till detta för att han har en väldigt stark minnesbild av det förflutna som han håller fast.

Trots att filmen består av stillbilder (förutom vid ett tillfälle) lever man sig ändå in i berättelsen. Man kan skönja rörelser, eller tankar om rörelser, men det är framförallt ljud som hjälper till att ge historien en känsla. Den här filmen känns nästan dokumentär, men inte riktigt, för det känns nästan även som en science-fiction. Det var den här filmen som låg bakom filmen 12 Monkeys av Terry Gilliam.

Jag känner inte riktigt att jag kommit helt underfund med vad jag tycker om filmen än, så skippar betyget idag. Sevärd är den i alla fall! Filmen ligger uppe på youtube:

Brev från Sibirien är en dokumentär som skildrar regissörens besök och känsla i Sibirien. Förutom att den visar många olika platser, människor och företeelser är den väldigt märklig och udda för en dokumentär: det finns en stor knippe humor och den kommenterar på vissa sätt dokumentärers utformning och visar hur ett och samma montage av filmsekvenser kan bara genom berättarröst framställas på helt olika sätt: alltså hur svårt det är att vara objektiv. Eller kanske snarare att det inte går att vara säkert om det går att vara objektiv – ens i en dokumentär.

Jag tyckte den här filmen var mycket bra, den blev dock lite långdragen, det kändes som att den skulle ta slut flera gånger… och så gjorde den inte det! Tyvärr så var kopian jag såg väldigt dåligt textad, och jag kan ju inte franska, så det kändes som att jag missade väldigt mycket som sades. Och så hittade jag ingen trailer för den här filmen heller, så ni får hålla till godo med en till bild.

Blade Runner inleds med en text som förklarar att filmen utspels i framtiden, år 2017, och att människorna har skapat androider (robotar som efterliknar människor) som kallas för ”replikanter”: deras vistelse på jorden är förbjudna och de spåras alltjämnt ner av en specialiserade poliser – så kallade blade runners. Därefter följer den första scenen där en nyanställd på Tyrell Corporation blir testad med ett ”Voight-Kampff”-test, en metod använd av blade runners för att särskilja replikanter från människor och vice versa genom deras emotionella reaktioner. Det visar sig senare att han är en replikant av Nexus-6 modell, vilket innebär att han har en livslängd på fyra år och att han kommit till jorden tillsammans med tre andra replikanter. En f.d. blade runner: Rick Deckard, blir anlitad att jaga ner replikanterna. Deckard stöter ihop med en för honom okänd variant av replikant på Tyrell Corporation, en som inte vet att hon är replikant på grund av förprogrammerade minnen: Rachel. Deckard ställs inför moraliska problem då han måste välja att ”avskeda” (det man säger istället för ”avrätta” när en replikant dödas för att avhumanisera replikanten i fråga) Rachel och de andra Nexus-6 replikanterna också.

Den här filmen var, såvitt jag förstått, en milstolpe vad gällde science-fiction. Något liknande hade man inte riktigt sett innan. Fortfarande så blir, åtminstone jag (och jag är ändå från generation tidigt 90-tal), imponerad av filmens iscensättning. Jag kan tyvärr inte göra några jämförelser med originalversionen och final cut (från 2007). Man identifierar sig snabbt med Harrison Fords karaktär (som han för övrigt spelar perfekt) men kan inte heller låta bli att sympatisera med replikanterna heller.

Tempot i filmen är inte lika snabbt som i dagens science-fiction-action-filmer, det är bra att veta om man vill se den här filmen så att man inte förväntar sig något annat. Musiken är inte direkt i min smak, men den sätter verkligen en prägel på filmen som man direkt kan koppla till den – vilket jag tycker är positivt.

Betyget blir 4,5/5.