Recension x2: La Jetée (1962) & Lettre de Sibérie (1957)

Dvs: Terassen och Brev från Sibirien. En experimentell film och en dokumentär av Chris Marker.

La Jetée är en film på ca 30 minuter som består av stillbilder med en voice-over (berättarröst) som skildrar hur en man utnyttjas efter 3:e världskriget för att resa tillbaka i tiden för att på något sätt skaffa hjälp i det förflutna. Han skickas även till framtiden. Han är den med bäst kapacitet till detta för att han har en väldigt stark minnesbild av det förflutna som han håller fast.

Trots att filmen består av stillbilder (förutom vid ett tillfälle) lever man sig ändå in i berättelsen. Man kan skönja rörelser, eller tankar om rörelser, men det är framförallt ljud som hjälper till att ge historien en känsla. Den här filmen känns nästan dokumentär, men inte riktigt, för det känns nästan även som en science-fiction. Det var den här filmen som låg bakom filmen 12 Monkeys av Terry Gilliam.

Jag känner inte riktigt att jag kommit helt underfund med vad jag tycker om filmen än, så skippar betyget idag. Sevärd är den i alla fall! Filmen ligger uppe på youtube:

Brev från Sibirien är en dokumentär som skildrar regissörens besök och känsla i Sibirien. Förutom att den visar många olika platser, människor och företeelser är den väldigt märklig och udda för en dokumentär: det finns en stor knippe humor och den kommenterar på vissa sätt dokumentärers utformning och visar hur ett och samma montage av filmsekvenser kan bara genom berättarröst framställas på helt olika sätt: alltså hur svårt det är att vara objektiv. Eller kanske snarare att det inte går att vara säkert om det går att vara objektiv – ens i en dokumentär.

Jag tyckte den här filmen var mycket bra, den blev dock lite långdragen, det kändes som att den skulle ta slut flera gånger… och så gjorde den inte det! Tyvärr så var kopian jag såg väldigt dåligt textad, och jag kan ju inte franska, så det kändes som att jag missade väldigt mycket som sades. Och så hittade jag ingen trailer för den här filmen heller, så ni får hålla till godo med en till bild.

Recension: Blade Runner (director’s cut) (1982)

Blade Runner inleds med en text som förklarar att filmen utspels i framtiden, år 2017, och att människorna har skapat androider (robotar som efterliknar människor) som kallas för ”replikanter”: deras vistelse på jorden är förbjudna och de spåras alltjämnt ner av en specialiserade poliser – så kallade blade runners. Därefter följer den första scenen där en nyanställd på Tyrell Corporation blir testad med ett ”Voight-Kampff”-test, en metod använd av blade runners för att särskilja replikanter från människor och vice versa genom deras emotionella reaktioner. Det visar sig senare att han är en replikant av Nexus-6 modell, vilket innebär att han har en livslängd på fyra år och att han kommit till jorden tillsammans med tre andra replikanter. En f.d. blade runner: Rick Deckard, blir anlitad att jaga ner replikanterna. Deckard stöter ihop med en för honom okänd variant av replikant på Tyrell Corporation, en som inte vet att hon är replikant på grund av förprogrammerade minnen: Rachel. Deckard ställs inför moraliska problem då han måste välja att ”avskeda” (det man säger istället för ”avrätta” när en replikant dödas för att avhumanisera replikanten i fråga) Rachel och de andra Nexus-6 replikanterna också.

Den här filmen var, såvitt jag förstått, en milstolpe vad gällde science-fiction. Något liknande hade man inte riktigt sett innan. Fortfarande så blir, åtminstone jag (och jag är ändå från generation tidigt 90-tal), imponerad av filmens iscensättning. Jag kan tyvärr inte göra några jämförelser med originalversionen och final cut (från 2007). Man identifierar sig snabbt med Harrison Fords karaktär (som han för övrigt spelar perfekt) men kan inte heller låta bli att sympatisera med replikanterna heller.

Tempot i filmen är inte lika snabbt som i dagens science-fiction-action-filmer, det är bra att veta om man vill se den här filmen så att man inte förväntar sig något annat. Musiken är inte direkt i min smak, men den sätter verkligen en prägel på filmen som man direkt kan koppla till den – vilket jag tycker är positivt.

Betyget blir 4,5/5. 

Recension: Rädsla urholkar själen (1974)

Emmi är en gammal änka, hennes barn är uppvuxna och har skaffat sig egna familjer. Hon jobbar på som städerska och känner sig ensam. En kväll efter jobbet bestämmer hon sig för att gå in på en bar där hon har hört annorlunda musik. Hon beställer coca cola och blir uppbjuden till dans av en arabisk man. Han följer sedan med henne hem och det hela slutar med att hon blir förälskad i honom och han i henne, trots en ålderskillnad på mer än 10 år.

Jag måste medge att det här är en väldigt bra film. Men, dock inte alls i min stil. Jag tycker att de långa tystnaderna, det stillastående och långa blickar kan bli lite för mycket. Det känslosamma i filmen är mitt i prick. Det är väldigt kul att man redan på 70-talet verkligen tog tag i att visa att rasskillnader inte borde spela någon roll. Speciellt i ett land där Hitler hade sitt maktsäte.

Trots filmens kvalitét får den bara en 3:a av mig faktiskt. Men det beror enbart på att det verkligen inte är min stil, men jag kan helt klart tänka mig att se om det! Så betyget blir 3/5. Gillar man melodrama och kärleksfilm så är det den här man ska se.

 

Kommande…

Såg om Blade Runner: director’s cut idag. Lutar mot att det blir en analys av den filmen som min egna uppgift för FV-kursen. Blir det så dyker det upp en analys någon gång i februari. Annars blir det en vanlig recension. Men jag kommer att avvakta.

För övrigt så kan jag skriva lite om min relation till filmen Blade Runner. Jag hade velat se den ett bra tag efter att jag lärde mig att det var Ridley Scott som regisserat och att jag insett att jag uppskattat de flesta av hans filmer som jag hade sett. Det var någon gång under 2007 när final cut kom. Såg dock inte den men tror att vi köpte hem directors cut något år därefter. Pappa hade berättat att Blade Runner var något speciellt när den kom.

Jag bestämde mig en dag efter skolan förmodligen för att se Blade Runner. Av någon anledning så tappade jag fokus, började pilla på datorn eller något så efter ett tag hängde jag inte med helt enkelt. Första scenen mindes jag väldigt bra och det fångade mig, men inte mer än så. Nästa gång jag försökte se den kom jag mycket längre, replikanterna Roy och Pris hade introducerats åtminstone. Men av någon anledning slutade jag kolla innan klimax. Jag hade nog missat något viktigt. Sedan såg jag den igen, något år senare skulle jag tro, den här gången såg jag hela och jisses! Det fungerade då. Fick ihop helheten liksom och gillade verkligen filmen.

Nu har jag sett den igen alltså, på bio denna gång! Inte helt illa det och den blev nog ännu bättre den här gången. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med den. Och jag vet inte om det var tempot som gjorde att jag inte lyckades se den första gångerna, jag har inte haft problem med Ridley’s tempo innan. Jag har tyvärr inte läst boken, men den ska nog sättas upp på min att-läsa-lista. Har läst en annan bok av Philip K. Dick. Och det var inte det enklaste direkt. Inte för mig i alla fall. Hade svårt att hålla kläm på karaktärerna ett tag. Jag har inget emot invecklad/komplicerad litteratur/film, jag är bara inte van och det är inte lätt att ta till sig.

Recension: Mulholland Dr. (2001)

En mörkhårig kvinna sitter i en bil körd av två män, bilen stannar och det är meningen att de ska skjuta henne, men de blir påkörda av en bil med ungdomar som åker med full fart på Mulholland drive. Bilolyckan gör att den mörkhåriga kvinnan blir skakis och tappar minnet, hon tar sig ner till staden och smyger in i ett hus som hon ser ägaren åka ifrån. I huset hittas hon av Betty, ägarens systerdotter, som precis kommit ner från Kanada för att göra skådespelarkarriär. Den mörkhåriga säger att hennes namn är Rita och efter en rad missförstånd förstår Betty att något inte ligger rätt till och bestämmer sig föratt hjälpa ”Rita” att ta reda på vem hon är. Samtidigt händer massor av andra saker i den stad som är Hollywood: regissören Adam har problem med sin film där en större makt försöker ta kontroll över vem som ska ha filmens huvudroll, en snubbe har haft en mardröm om ett ansikte bakom en lunchrestaurang och ska undersöka saken med en vän.

Det är såklart en ganska lätt beskrivning av huvuddragen i filmen (eller det som framstår som huvuddragen) för en bra bit in i filmen förändras allt. Det finns många lösa trådar och konstiga företeelser i filmen som känns som att de inte förklaras eller tas upp igen (vilket kan vara resultat av att den här filmen egentligen skulle ha varit en sorts pilot för en tv-serie) och för att det är en film av David Lynch. Det här var första gången jag såg något av honom och jag hade ingen kunskap om det han gör eller förväntningar heller. Så det som först verkar vara en ganska normal film flippar ut ganska mycket och jag fann mig bli lite irriterad under filmen för att det inte blev riktigt som jag förväntade mig. När filmen var slut däremot tyckte jag att det var mer intressant, men man känner sig lite korkad för man förstår i princip ingenting.

Mitt betyg blir 3,5/5. Jag förstår inte poängen av att krångla till en film mer än vad man kanske behöver. Det är nästa som att poängen är att det ska vara krångligt och att man ska försöka överanalysera filmen. Jag tycker däremot att det är positivit med filmer som får en att tänka till och därför fick den en halv poäng över 3 vilket lyfter den lite från att vara lite mer än godkänd. Dessutom satte den igång väldigt mycket känslor – jag satt på helspänn stor del av filmen.

 

Recension: Harakiri (1962)

Harakiri (eller Seppuku som orginaltiteln är) handlar om Hanshiro Tsugomo, en rônin (Samurai utan någon att tjäna) som besöker en feodalherres hem för att få genomföra ett hedersfullt självmord (begå seppuku). Hos den här feodalherren berättar han sin livshistoria och om varför han har kommit just dit. Utan att de andra är medvetna från början om vem han är visar det sig att de har haft kontakt med Hanshiros familj tidigare.

Det fina med att filmen är svartvit är att ljussättningens kvalitét blir ännu tydligare och kontrasterna framgår jättebra. En sak jag gillar med filmen som dyker upp lite längre in i filmen är att även om den vanliga bilden av samurajer är att de är hårda och tuffa snubbar visar den här filmen karaktärer (främst huvudkaraktären) att de är människor med känslor och omtanke. Jag gillade även fightscenerna, de var vackra, om än ganska långsamma med dagens mått mätt. Men det kändes mer realistiskt än det man ofta ser på film nuförtiden.

Tyvärr såg jag en nerklippt version, den var under 2h, vet inte hur stor skillnad det gjort, men jag uppskattade verkligen den här. Den övertygade mig inte helt, hade gärna velat ha lite mer av… någonting. Jag vet inte exakt vad dock.

Betyget blir en 4/5.

Härom året gjordes det dessutom en remake av den här filmen.

Lösenordsskyddad: Återblick på livet, nu är jag 20.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Recension: Chaplin (1992)

Den här filmen handlar om legenden Charles ”Charlie” Chaplins liv hur han gick från fattig gatupojke i London till komediskådespelare på teatern till framgångsrik filmskapare i Amerika. Filmen berättas i perspektiv från att en som hjälper Charles att skriva färdigt hans autobiografi ställer frågot om de delar av boken/livet som inte är så välbeskrivda. Filmen bygger mycket på Chaplins autobiografi. Han föddes 1889 och dog 1977, 88 år gammal. Så det är inte en kort rulle, den är 2h och 25minuter lång.

Man upplever Charles som person, hur hans passion för jobbet hindrar honom från att hålla ihop sina förhållanden, att han kanske inte var så lycklig och inte kände sig riktigt hemma någonstans. Man får också se hur vissa av hans filmer växte fram, vilka tankar och händelser som satte igång vissa projekt. Hans förhållande till sin galna mamma och till sin bror. Och hur han skapade sin kända karaktär ”the Tramp” och hur han envist höll sig kvar i stumfilmsgenren trots att ljudfilmer hade börjat slå igenom.

Jag tycker att det är en väldigt välgjord film. Nu kan jag inte säga hur korrekt den är men de har nog lyckats rätt bra med tanke på att de utgick från biografin som Chaplin själv skrev. Charlie Chaplin spelas galant av Robert Downey Jr. Jag vet inte hur Chaplin såg ut utan sin Tramp-utstyrsel, men med de kläderna och sminket är Robert väldigt lik. Han klarade till och med av rörelserna på rätt sätt. Jag tror att det var själva nyckeln till rollen såklart. Tyvärr känns filmen lite för lång, eller så var det bara det att jag såg filmen så sent. En fin sak med filmen är att Chaplins barnbarn, Geraldine Chaplin (som förvisso synts i många filmer) får spela Chaplins mamma.

Betyg: 4/5

Bjuder på ett klipp från filmen City Lights:

Recension: Psycho (1960)

Då har vårterminen startat och den första filmen att se på filmvetenskapskursen blev Alfred Hitchcocks film Psycho. Som jag längtat efter att få se den! :) Eftersom filmvetenskapliga institutionen hyr lokaler i Filmhuset vid gärdet har vi tillgång till att få se filmerna i biografer. Det går inte av för hackor! Nu över till recensionen…

Marion Crane får i uppdrag att lämna $40.000 på banken av sin chef och hon tar beslutet att stjäla dem för att ta med dem till Sam – mannen hon älskar. På vägen dit råkar hon på ett riktigt ruggigt regn som får henne att köra fel på motorvägen och hamnar vid ett lite avlägset motell: Bates motell. Där får hon hjälp av Norman Bates att skriva in sig för ett rum och medan hon senare tar en dusch blir hon brutalt mördad av mrs. Bates. Eftersom hon antas vara försvunnen börjar Marions syster, en privatdetektiv och Sam leta reda på henne och finner att det är något som inte står rätt till på Bates Motell.

Den här filmen har blivit något av ett populärkulturs fenomen. Även om man inte sett filmen så har man någon gång kommit i kontakt med musiken eller referenser till den. Att det blivit så är inte konstigt, fortfarande 50 år efter den kom så håller den helt klart riktigt hög kvalitét. Användandet av musiken i filmen är väldigt intressant, det är nästan lite extremt i vissa tillfällen kan tyckas, men det förstärker helt klart en viss känsla när man ser den. Och vad jag har förstått så var det ganska banbrytande när filmen kom.

Förutom det så tycker jag att filmfotot är väldigt fint, bra ljussättning framför allt. Majoriteten av skådespelarna övertygar och gör ett riktigt bra jobb. Speciellt Anthony Perkins som spelar Norman Bates. Han känns lite ur sin tid, det är inte så stereotypiskt på något vis.

Betyget blir högt: 5/5

VT12: Filmvetenskap I

Nästa vecka börjar jag studera ämnet filmvetenskap på Stockholms Universitet. Jag ser mycket fram emot det och den här terminen har stort fokus på filmhistoria. Så det blir nog mycket inlägg här på bloggen påverkat av det. Jag hoppas att det här är ett nyttigt steg på mitt mål att få arbeta med film.

Har beställt hem två böcker för kurslitteraturen redan:

• The film experience: an introduction
• Film history: an introduction

Får hem dem i slutet av veckan!